LO om makteliternas inkomstutveckling

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

LO har i början av februari kommit ut med sin årliga rapport om inkomstutvecklingen för samhällets makteliter. Det är den trettonde rapporten i en serie. Författare denna gång är Jeanette Bergström och Åsa-Pia Järliden Bergström. Rapporten redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2011 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare. Av rapporten framgår att relationen mellan makteliten och människor med lön som den genomsnittlige industriarbetaren – efter utjämningen fram till 1980 – var tillbaka till 1950 års nivå år 1995. Därefter har tendensen varit att skillnaderna ökat.

Den grupp som man valt att undersöka är ”de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden”. Men, som man påpekar, så finns inte denna grupp ”som en egen grupp i den offentliga lönestatistiken”. Författarna vill synliggöra skillnaderna och menar att ”det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut. Det säger också något viktigt om vårt samhälle om skillnaderna trendmässigt ökar eller minskar”.

I rapporten har man delat in samhällets maktelit i elva grupper:

  • Näringslivets verkställande direktörer
  • Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag
  • Representanter för arbetsmarknadens parter
  • Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag
  • Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna
  • Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna
  • Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen
  • Mediachefer/redaktörer och journalister
  • Representanter för universitets- och forskarvärlden
  • Chefsekonomer inom näringslivet och arbetsmarknadens parter
  • Representanter för folkrörelseorganisationerna

De inkomster man har mätt är både arbetsinkomst, inkomst av kapital och olika typer av sidoinkomster som till exempel styrelseuppdrag. Man har jämfört maktelitens inkomster med en genomsnittlig industriarbetarlön på 316 000 kronor. Om man istället valt att jämföra med alla privatanställda arbetare så skulle årslönen varit på 299 873 kr år 2011.

Stora skillnader på första platsen

År 2011 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i denna maktelit 5,4 miljoner kronor, d.v.s. 17 gånger en genomsnittlig industriarbetarlön. Men skillnaderna är också stora inom makteliten.

Föga förvånande är det framförallt den ekonomiska makteliten som ligger i topp. År 2011 hade denna grupp 14,5 miljoner kr i genomsnittlig inkomst. Det motsvarade den genomsnittliga inkomsten för 46 industriarbetare, eller vad en industriarbetare behöver en livstid för att få ihop. Om man istället valt att jämföra med alla privatanställda arbetare så skulle det motsvara 48,4 arbetare.

Undersökningen använder sig av genomsnittsinkomsten, det vill säga den sammanlagda inkomsten för positionerna i gruppen delat med antalet. Nackdelen är då att några positioner kan få mycket stort genomslag, ett problem som man menar att man bara stötte på när det gäller gruppen näringslivet. Inom denna grupp påpekar författarna att det finns enorma skillnader. Till exempel finns en vd med som har inkomster som motsvarar 1147 industriarbetarlöner! Men i sammanräkningen har denna inkomst då satts till 200 industriarbetarlöner: ”Om ovan nämnda maxgräns inte hade använts skulle genomsnittet för direktörerna ha blivit inkomster som är 65 gånger större än en industriarbetarlön”.

”Om ovan nämnda maxgräns inte hade använts skulle genomsnittet för direktörerna ha blivit inkomster som är 65 gånger större än en industriarbetarlön”.

Som nummer två i inkomstligan kommer gruppen generaldirektörer och VDar i statliga bolag med en genomsnittlig inkomst på 19,2 industriarbetarlöner. Gruppen lyfts främst av de höga inkomsterna hos de verkställande direktörerna i företag som Telia, Vattenfall och Posten.

En intressant grupp som man studerat är ekonomerna ”den yrkeskår som under 80–90-talen starkast uttalat sig för en nedväxling av den svenska löneökningstakten”. För som man skriver: ”Självklart är det då intressant att se hur deras egna löner har utvecklats”. Gruppen har ju också stärkt sin ställning inom makteliten. När man studerar tabellerna är det uppenbart att ekonomerna inte avsett sig själva när de utfärdat sina råd om återhållsamhet med lönerna. Minst var skillnaden till industriarbetarnas löner 1980. Men därefter ökar åter avståndet och redan 1990 är man tillbaka på samma skillnad som 1950. Därefter har det gått ner efter toppåret 2007 men skillnaderna är fortfarande betydligt högre än 1990.

En annan intressant och viktig grupp är gruppen inom media som tjänade 8,2 industriarbetarlöner i genomsnitt. Att det materiella varat påverkar medvetandet är ju en gammal sanning och dessa skillnader borgar för att inte alltför ”extrema” jämlikhetsidéer ska vinna insteg i dominerande media. Ett illustrativt exempel på detta att på de mest dominerande medierna som DN och TV4 tjänar man motsvarande 18-20 industriarbetarlöner.

Betydelsen av kapitalinkomster har också blivit viktigare sedan 1980. De variationer som skett under enskilda år beror framförallt på förändringar i kapitalinkomsterna som styrs av upp- eller nedgångar på aktiemarknaden. En ny kategori inom makteliten är ledarna för företag inom välfärdssektorn. Inom detta område finns idag 50 000 privatägda företag med 195 000 anställda (17 procent av de anställda inom välfärden). Dessa företag är mycket lönsamma: ”Den genomsnittliga avkastningen inom sektorn var 15 procent som andel av det totala kapitalet år 2010.  Detta kan jämföras med motsvarande avkastning i näringslivet i stort på 8,5 procent”.

”Den genomsnittliga avkastningen inom sektorn var 15 procent som andel av det totala kapitalet år 2010.  Detta kan jämföras med motsvarande avkastning i näringslivet i stort på 8,5 procent”.

De verkställande direktörerna inom dessa bolag kommer på tredje plats i löneligan efter näringslivet och staten. Deras genomsnittliga inkomster motsvarar 13 industriarbetarlöner. De kan också jämföras med lönerna för kommunernas högsta chefer: kommunstyrelsernas ordförande och kommundirektörerna, de som köper dessa företags tjänster. De privata välfärdsbolagens VD tjänar tre gånger så mycket som dem. Som man skriver i rapporten: ”Vi har inte gjort någon analys av betydelsen av detta förhållande men det kan ändå vara intressant att se på inkomstskillnaderna ur ett maktperspektiv, där den formella makten har betydligt lägre inkomster än de som verkar inom området”.

”Vi har inte gjort någon analys av betydelsen av detta förhållande men det kan ändå vara intressant att se på inkomstskillnaderna ur ett maktperspektiv, där den formella makten har betydligt lägre inkomster än de som verkar inom området”.

Läsa mer:

Landsorganisationen (LO) har gett ut en serie rapporter. Denna rapport redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2011 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare. Detta är den trettonde rapporten i LOs serie om den svenska makteliten. Författare: Jeanette Bergström och Åsa-Pia Järliden Bergström.
Här hittar du LO-rapporten
Här hittar du invändningar mot rapporten från SVD:s ledarblogg 

I en ny rapport från OECD som jag bara sett som notis i svenska tidningar har man undersökt inkomstfördelning och fattigdom i de 34 industriländerna. Rapporten ”Alltmer ojämlik” (Growing Unequal?) påvisar ”belägg för en tämligen allmän ökning av ojämlikheten i fråga om inkomster under de senaste två tioårsperioderna”. Det är också så att de rikaste är de som tagit mest: ”Ojämlikheten har – generellt sett – ökat på grund av att förmögna hushåll har klarat sig särskilt bra.” och ”de högavlönade blir ännu högre avlönade” och ”kapitalinkomster och egenföretagarinkomster är mycket ojämnt fördelade och har blivit det ännu mer.”
Här hittar du rapporten Growing Unequal? från OECD

För några år sedan (2007) undersökte forskarna Jesper Roine och Daniel Waldenström detta och kom fram till att den rikaste procenten av svenskarna då ägde ungefär 32 procent av förmögenheterna. Om man också räknade in de svenskar som bor utomlands, som t.ex. Ingvar Kamprad (IKEA), familjen Rausing (Tetra Laval) och en del andra så ägde den rikaste procenten 40% av förmögenheterna. Enligt Jesper Roine och Daniel Waldenström får man gå tillbaka till början av 1900-talet för att hitta en lika ojämn förmögenhetsfördelning.

Anders Fraurud

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s